Ängel utan vingar

En kompis sa till mig igår: "du är som en ängel utan vingar", även när saker är jobbiga så ler du. Det kanske är så. Alla trillar vi av vägen ibland men jag har tur som har mina vänner där.. alltid redo att ta emot. Bara att borsta av sig, lyfta huvudet och gå vidare.

Ibland får jag känslan att de ser igenom mig, ser allt innan jag gör det. Senast imorse fick jag mail från andra sidan jordklotet som fick knäna att vika sig och hjärtat att stanna till och plötsligt kändes alla ord så överflödiga.

Vi behöver bara se på varandra för att veta vad den andra känner, tom det som man vägrar erkänna för sig själv. När blev det så? När gick vi från att vara främlingar till att dela en framtid, när blev du en del av mitt hjärta ?

När ordet familj får en ny innebörd tänker jag på dig, du som alltid finns där. Du som säger att det är okej att släppa taget och falla för du tar emot. Och så gör jag det, jag vågar släppa kontrollen och ta ett djupt andetag och blotta min själv för jag vet att du fortfarande, alltid och oavsett vad, ser mig som din ängel utan vingar.