Att säga: Jag älskar dig

Om ca 2 månader kommer jag att stå och och kämpa mot mina tårar mer än vad jag gör just nu. Om 2 månader gifter sig mina fina älskade vänner och jag ska vara tärnan på deras bröllop. Mina uppgifter är många: fixa möhippa, se till att bruden inte rymmer, hålla upp kjolen på toaletten, bättra på sminket, byta plåster m.m. Utöver detta ska jag även hålla ett tal.

Ett tal som jag har filat på sedan dagen då de förlovade sig, 2008-09-11. Hur jag än vrider och vänder på orden lyckas jag inte få ned på papper det jag vill säga. Jag vill förmedla till alla där hur speciell och vacker deras kärlek är men det finns ännu inte ord som uttrycker det jag vill säga.

Skrivandet har tvingat mig att blicka tillbaka på kärleken i mitt liv. Jag är lyckligt lottad och har vänner som jag älskar över allt annat och som skänker mig mycket kärlek. Jag är lycklig för att alla de har blivit välsignade med mycket kärlek i sina liv och älskade Sabina har blivit välsignad med ännu en fantastisk kille i sitt liv, totalt 4 stycken nu..

Vissa slänger lätt med "jag älskar dig" och tycker sig älska varje ny kille i deras liv. Andra är mer sparsamma, jag är en av dem. Det är ingen hemlighet att jag aldrig har sagt till någon kille att jag älskar dem, jag har många gånger funderat på det och verkligen trott att jag gjorde det men det har alltid varit något som har hållit mig tillbaka.

Det jag däremot måste erkänna är att det finns en kille som jag verkligen älskade ( och fortfarande älskar) av hela mitt hjärta. Det var inte det längsta förhållandet i mitt liv men kanske det mest intensiva? Insikten av mina känslor skrämde mig så pass att jag satte mig på ett plan och lämnade landet. Lämnade killen.

Man ska inte ångra nått som man har gjort och aldrig se tillbaka, jag ångrar bara det jag inte gjorde.. jag ångrar att jag aldrig sa hur jag kände till honom.

Så var står jag nu? Jag försöker beskriva deras kärlek men mer än nått annat försöker jag beskriva deras mod. Att stanna och riskera att bli sårade och lämnade, att kämpa och slåss för varandra och att aldrig ge upp. Det kanske säger allt.

Själv hoppas jag på att vår tid kommer igen och att vi möts på en tågstation någonstans och får vår chans, denna gång utan att ångra saker man önskar man hade sagt.